Har ni någon gång gått in i en roll efter en upplevelse? Jag menar nu inte en sådan roll som man tar sig an för att passa in i ett sammanhang, utan en roll man tar sig an efter att ha sett, hört eller upplevt något. För en stund gjorde jag precis det.

Jag såg ”The Good Shepard”, med Matt Damon. Det är en spionthriller med CIA i huvudrollen. Även om det låter som en film som man sett förut, så är det verkligen inte det. Egentligen har jag inte bestämt mig för vad jag tyckte om den, men berörde mig gjorde den.

Filmen är koncentrerad runt Matt Damons rollfigur och hur han hanterar sitt jobb som spion under 30, 40, 50 och 60-talet. Filmen kryper sig riktigt nära hans rollfigur i alla hans beslut och jag kände mig ibland farligt involverad i Mr Wilson. 

Mr Wilson är en man som inte visar känslor och som har mycket att bära på. Han är otroligt metodisk och rör sig och pratar hela tiden i samma tempo.

När filmen var slut kom jag på mig själv gå runt lägenheten i precis samma tempo. Funderade på vad jag skulle göra härnäst och sakta men säkert tog jag ett beslut och gjorde det jag skulle göra. Även nu när jag sitte och skriver känns det som jag har Mr Wilsons lugn och kontroll av den specifika uppgiften. 

På sätt och vis gillar jag att gå in i roll så här, även om för en liten stund. Det får mig att reflektera lite mer hur jag är. 

Vad jag verkligen tar med mig dock, är hur han helt och hållet offrade sitt liv för sitt land. För en övertygelse som blev så stark att han inte vågade ifrågasätta den. En sån övertygelse vill jag aldrig ha!

Familj och vänner blir viktigare och viktigare för mig tror jag. Inte så att jag alltid behöver dem, men att jag vill visa att de är viktiga för mig. Låter ganska pretto när jag skriver det kanske, men jag menar bara att livet skulle vara bra tomt och tråkigt utan familj och riktiga vänner. Ändå så tar aldrig historierna slut om hur vänner och familj bortprioriteras. Det är så lätt att glömma bort eller försaka. 

Det finaste med filmen var hur Mr Wilson mådde när han kunde vara den som stöttade sin familj. Hur han kände sig nöjd med sig själv när HAN kunde hjälpa till. 

Att en så kontrollerad och metodisk man som Mr Wilson inte kunde hitta sin riktiga glädje är märkligt och tragiskt. Däremot är det underbart med filmer som får en att komma nära en karaktär och vilja bli den personen. Inte för att karatären är häftig eller spännande, utan för att den känns äkta.

Nu tillbaks till anledningen för hela inlägget, har ni nån gång gått in i en roll efter en upplevelse snarlik min?

Det var spretiga tankar från en trött student. Om två och en halv timme är det Formel 1.

Annonser